Submission 360° 2022
5 min
Åsa Cederqvist.
5 min
Åsa Cederqvist.
Efter en tid av utmattningssymptom, som manifesterats både kroppsligt och själsligt hos mig, ser jag en parallell till en planet, och ett samhälle, i utmattning. Så som vi behandlar varandra och allt annat levande kommer att drabba oss alla.
I Submission 360° ser vi en kropp som långsamt faller ner mot marken. Vi faller alla ständigt mot marken. Om det inte vore för gravitationen skulle vi falla ut i rymden. Vi faller varje dag, och varje dag dör celler, vår hud faller, långsamt faller våra sinnen och vävnader in i ett oundvikligt förfall - eller omvandling - till något nytt. Vi är ofta omedvetna om detta, men ändå är vi underkastade denna cykel. Så småningom kommer vi tillbaka till det vi kom ifrån (enligt vissa skapelsemyter), till marken och jorden. Om vi zoomar ut, står vi också inför en snabb artdöd med ett mycket varmare klimat, och snart kommer vi inte längre att kunna leva på den här planeten. Vattenpölen i filmen kanske är ett minne och en portal till det som fanns här för länge sedan. //
After a period of exhaustion symptoms, manifested both physically and mentally in me, I see a parallel to a planet - and society - in exhaustion. The way we act towards each other and all other living will affect us all.
In Submission 360° we see a body that is slowly falling towards the ground. We are all constantly falling to the ground. If it weren't for gravity, we'd be falling into space. We are falling each day, and every day cells die, our skin is falling, slowly our minds and tissues are falling into an inevitable decay – or transformation into something new. We are often unaware of this, but we are still submitted to this cycle. Eventually we are coming back to where we came from (according to some creation myths), to the ground and to the soil. Zooming out, we are also facing a rapid death of species with a much warmer climate, and soon this planet will not be for us to live in anymore. The water puddle in the film might be a memory and a portal into what used to be here long before. And maybe this is the only entry to the water spirit you could meet in the work The Essence.
I Submission 360° ser vi en kropp som långsamt faller ner mot marken. Vi faller alla ständigt mot marken. Om det inte vore för gravitationen skulle vi falla ut i rymden. Vi faller varje dag, och varje dag dör celler, vår hud faller, långsamt faller våra sinnen och vävnader in i ett oundvikligt förfall - eller omvandling - till något nytt. Vi är ofta omedvetna om detta, men ändå är vi underkastade denna cykel. Så småningom kommer vi tillbaka till det vi kom ifrån (enligt vissa skapelsemyter), till marken och jorden. Om vi zoomar ut, står vi också inför en snabb artdöd med ett mycket varmare klimat, och snart kommer vi inte längre att kunna leva på den här planeten. Vattenpölen i filmen kanske är ett minne och en portal till det som fanns här för länge sedan. //
After a period of exhaustion symptoms, manifested both physically and mentally in me, I see a parallel to a planet - and society - in exhaustion. The way we act towards each other and all other living will affect us all.
In Submission 360° we see a body that is slowly falling towards the ground. We are all constantly falling to the ground. If it weren't for gravity, we'd be falling into space. We are falling each day, and every day cells die, our skin is falling, slowly our minds and tissues are falling into an inevitable decay – or transformation into something new. We are often unaware of this, but we are still submitted to this cycle. Eventually we are coming back to where we came from (according to some creation myths), to the ground and to the soil. Zooming out, we are also facing a rapid death of species with a much warmer climate, and soon this planet will not be for us to live in anymore. The water puddle in the film might be a memory and a portal into what used to be here long before. And maybe this is the only entry to the water spirit you could meet in the work The Essence.
Biografi:
Åsa Cederqvists konstnärliga praktik verkar i skärningspunkten mellan bildkonst, film och koreografi. Genom video, skulptur, installation, fotografi, och ofta med förlängningar i form av performance eller digitala medel – skapar hon humoristiska och oroande universum som navigerar mellan det undermedvetna och det rationella, det fysiska och det efemära. Hennes verk föreslår ofta en skiktad berättelse med en stark känsla av transformation, som om de var ett konstant tillblivande. På senare tid har hennes praktik dragits till att utgöra en blandning av
virtuella och fysiska sfärer som ett sätt att sudda ut objekt-subjekt – dikotomin. Hon har en
MFA från Konstfack (2000), och var mellan 2010 och 2020 universitetslektor på
Textilprogrammet på Konstfack.